måndag 25 januari 2010

Tomt och massor av kärlek (Signerat Maria)

Det blir allt ljusare ute, har ni tänkt på det?


I lördags när jag stod vid brevlådan, nyvaken och anskrämlig i min morgonrock för att hämta tidningen, så hörde jag fågelkvitter. Ja, det var isande kallt och fullt med snö, men ändå så kändes det som om våren är på väg.

Missförstå mig rätt, det har varit - och är - en underbar vinter. Vi har åkt massor av pulka och barnen har lärt sig åka slalom. Men nu räcker det, nu vill jag att det om sisådär - efter alla sportlov - kommer ett intensivt skyfall så att all snö försvinner på en gång och att vårlökarna kan ta rejält fäste.

Jag är extra glad att det är ljust ute idag, för idag är det en tuff dag. Idag är det 2 år sedan min älskade pappa gick bort. Knall och fall utan minsta förvarning och vi saknar honom varje dag. Pappa var och är en underbar pappa, alltid närvarande, kärleksfull, som ställde upp jämt. Han älskade sina barnbarn och de älskade - och älskar - honom innerligt. Han finns med oss varje dag, men vi hade givit mycket för att kunna krama honom här och nu.


Jag har mist bägge mina fina föräldrar alldeles för tidigt och det är tomt, vansinnigt tomt. Detta har också givit mig distans till mycket och jag räds inte mycket längre för jag vet att det mesta kan vi åtgärda men en del saker är för evigt.

Därför hoppas jag att du ger den där extra kramen, talar om när någon gör dig glad och stannar upp och njuter av det du har. Jag vet att det är svårt. Jag hade själv svårt att njuta nyss när jag stod där med 4 IKEA-säckar tvätt som skulle sorteras, men ändå. Jag tror du förstår vad jag menar.
Vi vet inget om morgondagen, men vi vet var vi står idag.

Idag tänder jag ett ljus för pappa och hoppas att han och mamma har det bra - och har varandra.

Sköt om dig//Maria

PS) Reflekterar just nu över att det känns både konstigt och helt rätt att skriva om mitt liv så här på en blogg, knepig känsla!

4 kommentarer:

Milla sa...

Maria, känner igen mig i din saknad. Förlorade min pappa så där knall fall utan förvarning. Alldeles för tidigt både för honom och oss anhöriga. Han hann inte uppleva några av sina 7 barnbarn. Saknaden kvarstår...men minnen är fina. Min pappa gick bort 1992, men när jag läste ditt inlägg så kommer känslan av saknad fram. Men det känns positivt att du delar med dig. Kramar till dig och alla er anhöriga. Det är en stor saknad för er.Kram Milla

Mrs. S sa...

Skickar lite kramar. Det är bra att du påminner oss om att ta hand om och säga till dom vi älskar här i livet att vi faktiskt älskar dom. Inte bara ta det för givet att de vet om det...

sally bazar sa...

Finaste Maria! Förstår din saknad! Nu skulle jag vilja krama dig! När jag minns din mamma tänker jag på en kvinna söt, glad och alltid med ett leende på läpparna och något gott att säga. Du är precis likadan. Jag är sååååå glad över att fått lära känna dig! Många kramar till dig och din familj.

a piece of happiness sa...

Har liknande erfarenhet med en mamma som gick bort efter ha fallit ner på en gata när hon var och handlade kavaj till sin brors begravning!!!.

Hon åkte in på operation men det gick inte att rädda henne. Det är 4 år sedan nu och visst blir det lättare ju mer tiden går men saknaden försvinner aldrig.

Stor kram till oss alla!